Fotosession, model: Big sis'...

Back to what I love! Foto, foto, foto! Denna gång bad jag min fina storasyster att stå modell, vacker som en dag. Bilderna får tala för sig själv...
Systra mi, älskar dig, tack för att du finns i mitt liv!

Pennans kraft...

De som känner mig väl vet att jag alltid har haft ett enormt behov att av skriva. Vare sig det varit dagbok, texter till låtar, dikter eller bara en massa ord, bara få ut sina tankar på papper, eller i detta fall på skärmen då : )
Och vad gör jag, jo jag startar en blogg där jag väljer att skriva så minimalt som möjligt, jag lägger ut fina bilder med lite text till, recept, pyssel & andra människors dikter.
Det har i och för sig varit roligt & bloggat på det sättet, men något har saknats.
Jag har egentligen alltid velat bloggat med mina ord, mina tankar, men utan att bli privat. Det var nog därför jag valde mitt upplägg på den här bloggen, för det är svårt det där. Att vara personlig men inte privat.
Eller jag kan nog skilja på det rätt bra, men kan läsaren det? Mina dikter handlar såklart oftast om sådant man någon gång upplevt, känslor man haft, tankar man tänkt, men ibland kan det även bara vara ord, sådant som kommer till en som behöver komma ut på ett sätt som för mig är det mest givande, genom pennan eller tangentbordet. Att skriva är som balsam för själen, som terapi. Det brukar alltid vara mitt råd till människor runt omkring som har huvudbry, skriv av dig, få ut det på papper, för då får man litegrann även ut det ur sitt system...Jag kan skriva av glädje, ledsamhet, sorg, lycka, uppgivenhet, ja alla olika sinnesstämningar, men jag kan aldrig skriva när jag är tom. Men det är nog sällan jag är, tom alltså. Jag är en känslomänniska rakt igenom. Det vet mina nära & kära. Samtidigt kan jag nog vara rätt "duktig" på att hålla mitt innersta för mig själv, på gott & ont. Man behöver få ut det man känner, åtminstone på något sätt, men jag öppnar inte mig för vem som helst...Har du mitt förtroende, så litar jag på dig & då kanske, men bara kanske pratar vi om mig, mitt privata, mina känslor. 
Tänker ändå nu att jag kan släppa lite på den där muren, men bara lite : )
Jag tänkte börja lämna ut en liten del av mig själv, något som är ytterst personligt då det är mina ord på papper, mina dikter. Det kan vara allt från mina upplevelser, till mina vänners, eller som jag skrev tidigare, bara ord, ord som behöver få liv på pappret, som behöver komma ut. Tanken startade egenligen när jag hittade en gammal dikt jag skrivit.
Det låter kanske konstigt, men den gav mig faktiskt gåshud. Det har nog aldrig hänt tidigare, att något jag själv skrivit har påverkat mig så. Kanske var det för att jag inte läst texten på så länge, hittade den i min gamla samling och kände bara att den var så fin, om man får säga så om sina egna ord. Det är iallafall så jag känner. Jag väljer att dela med mig av den här. 

Hur som helst, här kommer en dikt, inte av någon annan denna gång, utan denna gång av mig...

En kyss, en blick, ett ja, ett nej. Klappa min kind, eller smek den ömt.
Ett ord, eller bara en viskning. 
Se mig, förstå mig.
Omfamna mig när jag behöver det, lämna mig ifred när jag kräver det.
Förstå mig.
Ifrågasätt mig aldrig, undra aldrig.
Låt mig vara, låt mig få förbli mig själv.
Kväv mig inte, ge mig inte heller för mycket utrymme. 
Förstå mig. 
Låt mig få tänka mina tankar, men läs dem ibland. 
Undra inte så mycket, men bry dig ändå om. 
Var så där lagom, men ändå inte tråkig. 
Stanna hos mig, bara inte för nära.
Jag kan ta hårda ord, bara du säger något.
Jag kan ta iskall tystnad, bara den inte är obefogad. 
Se på mig, rör vid mig, hör mig, så där lagom.
Andas min luft, men ta den inte ifrån mig. 
Ta min värme, men lämna mig inte att frysa. 
Var så där lagom, precis som jag behöver.
Förstå mig, utan förklaring, lagom mycket...

Karma-kontot...

Karma-kontot skulle kunna jämföras med det där bankkontot många får när de föds. Skillnaden är att detta får ALLA & alla har samma förutsättningar att sätta in. Ibland får man utdelning, ibland inte...

Jag har gjort många insättningar på mitt konto under mina 31 år, ibland har jag fått storvinsten, ibland har jag bara fått finna mig vid att utdelningen kommer alltid för eller senare...

Det viktigaste är nog ändå att du är som du är, gör som du gör, säger saker som du säger, för att du VILL, inte för att du räknar med att få något tillbaka. Det finns alltid något som behöver din hjälp, din tanke, din omtanke, ditt leende, eller bara en klapp på axeln.

Det finns alltid någon som behöver just DIG! Det behöver inte vara stora, magnifika handlingar, det är inte det Karma handlar om. Men att SE andra omkring dig, se utanför din egen bubbla och finnas där för de som behöver dig.

Mitt Karma-konto växer lite för varje dag & jag kommer fortsätta sätta in, inte för att jag måste, utan för att det är en naturlig handling, en del av den jag är, så är det bara...

Ljus, ljus över hela mitt hus!

Det bästa med att det börjar bli mörkare på kvällarna är helt klart att få mysa till det med en massa ljus! Det går åt en hel del här hemma...tänder ljus så fort det börjar skymma, love it! Ha en finfin fredag alla : )

Le mot varandra!!

Ibland eller ganska ofta är människor runt omkring inne i sin egen stress, sin vardag, hämta, lämna, jobba, träna, äta, sova - sen tillbaka till samma karusell dagen efter. Allt för ofta glöms det där lilla bort, det där som kan göra någon annan människas dag lite bättre för en minut, eller en sekund. Tänk om mannen du träffar på macken när du tankar din bil & köper ditt morgonkaffe haft en hemsk morgon, kanske fått ett sorgligt besked. Tänk om kvinnan du står bredvid i lunchkön är världens mest ensamma & vet att när hon kommer hem är det ingen som möter henne mer än radiorösten, då hon lät radion stå på när hon gick på morgonen, det blir ju mindre ensamt att komma hem då...Tänk om den lilla pojken framför dig i kassan i affären står & funderar på om mamma & pappa kommer vara hemma när han kommer hem & om de är det kommer de vara nyktra? Tänk om flickan du ser cykla förbi när du parkerar bilen inte vågar åka hem, för hon glömde läxan i skolan & då blir ju pappa så där rasande arg...Jag menar inte att alla människor har det svårt, men jag menar att många har det. Alla bär sina ryggsäckar, sina bördor i livet. Alla har något som tynger dem, gör dem ledsna, arga, besvikna, kanske rädda...Ditt leende kanske inte räddar dem, men ger dem värme för en liten stund, en känsla av omtanke, en liten tillflykt från det som tynger dem. DITT leende har betydelse! Tänk på det idag, imorgon, varje dag...Det gör jag & kommer alltid att jag göra!

Lyckans minut...

Tycker den här dikten är så fin!! Skriven av Erik Lindorm & av mina favoriter i Antologin jag skrivit om tidigare.
Precis som det känns när man blir mamma, kärlek!

Lyckans minut

Är det sant att jag håller ett barn på min arm och ser mig själv i dess blick, att fjädrarna gnistra och jorden är varm och himmelen utan en prick?
Vad är det för tid, vad är det för år, vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår, hur fick jag dig i min famn?
Jag lever, jag lever! På jorden jag står. Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år på denna enda minut.

Visst är den underbar?
Tog även en passande bild till dikten, kommer här...

Tvillingar...

Fick äran att ta hand om min goa syrras härliga tvillingdöttrar idag, så underbara & fulla av tankar & ideér. Min lilla tjej hade även en kompis här som sov över, så till frukosten var det jag & fyra 8-åringar, det tjattrades & fnittrades, härligt & mysigt! Jag passade på att ta en superfin bild på mina systerdöttrar. Lika, men ändå så olika på alla sätt...Ett speciellt band sägs det ju att man har som tvilling, stämmer säkert...De har ju varit varandra så nära från start. Hur som helst här kommer bilden på mosters skatter!