Och vad gör jag, jo jag startar en blogg där jag väljer att skriva så minimalt som möjligt, jag lägger ut fina bilder med lite text till, recept, pyssel & andra människors dikter.
Det har i och för sig varit roligt & bloggat på det sättet, men något har saknats.
Jag har egentligen alltid velat bloggat med mina ord, mina tankar, men utan att bli privat. Det var nog därför jag valde mitt upplägg på den här bloggen, för det är svårt det där. Att vara personlig men inte privat.
Eller jag kan nog skilja på det rätt bra, men kan läsaren det? Mina dikter handlar såklart oftast om sådant man någon gång upplevt, känslor man haft, tankar man tänkt, men ibland kan det även bara vara ord, sådant som kommer till en som behöver komma ut på ett sätt som för mig är det mest givande, genom pennan eller tangentbordet. Att skriva är som balsam för själen, som terapi. Det brukar alltid vara mitt råd till människor runt omkring som har huvudbry, skriv av dig, få ut det på papper, för då får man litegrann även ut det ur sitt system...Jag kan skriva av glädje, ledsamhet, sorg, lycka, uppgivenhet, ja alla olika sinnesstämningar, men jag kan aldrig skriva när jag är tom. Men det är nog sällan jag är, tom alltså. Jag är en känslomänniska rakt igenom. Det vet mina nära & kära. Samtidigt kan jag nog vara rätt "duktig" på att hålla mitt innersta för mig själv, på gott & ont. Man behöver få ut det man känner, åtminstone på något sätt, men jag öppnar inte mig för vem som helst...Har du mitt förtroende, så litar jag på dig & då kanske, men bara kanske pratar vi om mig, mitt privata, mina känslor.
Tänker ändå nu att jag kan släppa lite på den där muren, men bara lite : )
Jag tänkte börja lämna ut en liten del av mig själv, något som är ytterst personligt då det är mina ord på papper, mina dikter. Det kan vara allt från mina upplevelser, till mina vänners, eller som jag skrev tidigare, bara ord, ord som behöver få liv på pappret, som behöver komma ut. Tanken startade egenligen när jag hittade en gammal dikt jag skrivit.
Det låter kanske konstigt, men den gav mig faktiskt gåshud. Det har nog aldrig hänt tidigare, att något jag själv skrivit har påverkat mig så. Kanske var det för att jag inte läst texten på så länge, hittade den i min gamla samling och kände bara att den var så fin, om man får säga så om sina egna ord. Det är iallafall så jag känner. Jag väljer att dela med mig av den här.
Hur som helst, här kommer en dikt, inte av någon annan denna gång, utan denna gång av mig...
En kyss, en blick, ett ja, ett nej. Klappa min kind, eller smek den ömt.
Ett ord, eller bara en viskning.
Se mig, förstå mig.
Omfamna mig när jag behöver det, lämna mig ifred när jag kräver det.
Förstå mig.
Ifrågasätt mig aldrig, undra aldrig.
Låt mig vara, låt mig få förbli mig själv.
Kväv mig inte, ge mig inte heller för mycket utrymme.
Förstå mig.
Låt mig få tänka mina tankar, men läs dem ibland.
Undra inte så mycket, men bry dig ändå om.
Var så där lagom, men ändå inte tråkig.
Stanna hos mig, bara inte för nära.
Jag kan ta hårda ord, bara du säger något.
Jag kan ta iskall tystnad, bara den inte är obefogad.
Se på mig, rör vid mig, hör mig, så där lagom.
Andas min luft, men ta den inte ifrån mig.
Ta min värme, men lämna mig inte att frysa.
Var så där lagom, precis som jag behöver.
Förstå mig, utan förklaring, lagom mycket...
